EMIL och VIKTORS hemsida

Äntligen var det dax att resa till Heffaklumpen. Emil skulle vara borta i 100 dagar. Denna morgonen sken solen mer intensivt än vanligt. Emil packade sin resveska den stora så han fick plats med sina saker han var tvungen att ta med sig. Nu åker jag sa Emil in i sagans land. Rätt som det var så stod Emil vid grinden till sjumilaskogen. Emil tvekade ska jag gå in tänk om inte Heffan är där? Emil såg att det rörde sig längre in i skogen. Där var dom alla utom Heffan. Emil var i sjumila skogen. Där stod dom gose djuren Emil så väl kännde.Tiger var tuffast han studsade runt Emil och kollade. Är du en sådandär som Kristoffer Robin sa Tiger?? Emil bara nickade vågade inte svara. Då så saTiger kom med ska jag visa dig dom andra. Nalle Puh slickade sig om munnen och undrade om Emil gillade honing Nasse sa blygt hej tittade fram storögt bakom Puh. Tiger sa vi går in i skogen så får du träffa resten av gänget. Emil tittade sig omkring i en vatten pöl såg han att även han såg ut som en tecknad figur lik Emil fast tecknad. Härligt tänkte Emil detta är spännande. Tiger studsade och förde dem allt längre in i skogen. Emil tänkte var är Heffan. Plötsligt öppnade sig skogen och där kom Kanin Ior och Häffan dem till mötes. Välkommen Emil sa Kanin vi har en fest för dig här idag. Tack så mycket sa Emil och satte sig ner och startade att mumsa isig av vad som bjöds på. Man satt länge och bekantade sig med varandra bakom var solen på väg ned och det var strax dax att gå och lägga sig. Heffan kom fram lite blygt till Emil och sa du kan sova hos mig om du vill. Det kliade i örat Emil slog med handen trodde att det var en fluga. Det kliade igen Emil slog upp ögonen och där låg Häffan och killade Emil i örat med ett grässtrå. God morgon sa Häffan har du sovit mumsigt Emil frågade Häffan. Ja svarade Emil tänk han var i Sjumilaskogen med Häffan. Vad vill du göra idag då sa Häffan. Tror jag vill träffa din mamma svarade Emil. Kan vi vällan sa häffan och trumpetade. Fast vågar du det frågade Häffan. Vi bor långt in i skogen och vägen till min mamma är kusligt kuslig. Jo då svarade Emil det törs jag. Följer jag med sa helt plötsligt Tiger så vågar ni för jag är så tuff och skrämer iväg alla spöklingar och jagulaler. Tiger hadde smygit in till Häffan och Emil helt obemärkt. Nu satt han i en hörna och spann som bara Tigrar kan. Du låter som Skruttan hemma hoss mig sa Emil. Vem är skruttan undrade Tiger. Min katt svarade Emil lite fel för vi vet ju att Emils katt heter Gustaf. Emils spännande vandring till Häffans mamma får du läsa om på nesta sida. Det blir spännande ska du veta vågar du??Tiger i täten sen Kanin Emil Nallepuh och sisst Häffan en bit efter dom andra. Häffan var rädd för dom gick i kusliga skogen. Det knakade och kurrade i skogen. Stopp sa Tiger det kan vara en Jagular och dom är farliga dom. Nej då sa Emil det är bara några grenar som rasslar lite. Tänk tänk sa Nallepuh om det är ett spöke då? Det finns inga spöken sa Emil. Det blev tyst dom vandrade vidare korsade en liten beck och i den satt näcken och spelade. Han såg ut som både människa och fisk. En knasig typ dendära näcken sa Tiger han bara spelar hela dagen. Skogen öppnade sig och man anade en stor glänta längre fram. Där framme är mitt hem sa Häffan han var nu ifatt dem andra och inte rädd längre. Häffan trumpetade och fick genast svar. Oj oj där kom häffans mamma med trumpetande snabel. Hon var stor helt enorm. Häffans mamma var enormt stor när Emil tittade upp på henne. Hej Emil sa Häffans mamma du behöver inte vara rädd för mig fast du tycker att jag är så stor. Vill du rida på min rygg frågade häffans mamma. Ja sa Emil och i ett nafs satt Emil på Häffans mammas rygg. Ska ta och visa runt dig i Häffans skog sa hon håll fast dig i mina öron för nu bär det av. Hon förde Emil in i skogen strax träffade dom häffans flock dom var 23 stycken i den gruppen som Häffan vuxit upp. Häffan var yngst och därmed enormt bortskämd. Emil vaknade han var hemma igen konstigt jag var ju nyss hos Häffan? Har nog drömt detta fast kuligt var det hoppas jag drömmer om häffan igen.

© Kenneth Lindquist